Ah, nu sitter jag här i Fucking Åmål och kollar på friidrott   

Trodde aldrig att det skulle bli såhär jobbigt som det är nu! Jag känner mig helt tom. Usch, ser knappt vad jag skriver heller pga alla tårar. Skriva kan jag knappt heller göra det likosm skakar i hela mig. Tänk att jag snart kommer att bli av med min bästa vän! Han som jag har träffat i stort sett varje dag i 2 år och 8 månader på pricken idag.

Jag har nog aldrig rikitg förstått hur mycket jag egentligen älskar honom och hur lycklig jag är när jag ser honom förrän nu. Att aldrig mer få höra honom gnägga i hagen när man kommer gör ont att veta!

Men det brukar ju vara så, man inser det först när man förlorar det.

Har nyss kollat på 2 filmer, och jag lyckades till och med hålla mig vaken!   

Första var A Womans Rage. Var inte sådär jättebra, men seduglig

Andra var den nya Karate Kid. Åh vad jag grät! Sjukt bra film med ett lika bra budskap. Ett måste att se helt enkelt.